Soufriere

Heldagsutflykt på schemat. Vår chaufför Benedict, eller Tiger som alla kallar honom, plockade upp oss kl 9. Morgonrutinerna gick riktigt bra och Veronika hann tom med ett morgondopp.

Först åkte vi genom huvudstaden Castries och fick lite byggnader utpekade. Presidentpalatset hade finaste utsikten. St Lucia är ett eget land sedan 1979 men ingår fortfarande i det brittiska samväldet. Det mest anmärkningsvärda var att St Lucias båda nobelpristagare, en i litteratur och en i ekonomi, båda var födda 23 januari, dvs samma dag som Oskar, till Tigers stora glädje. Vår chaufför har nu stora förväntningar på vår son 🙂

Givetvis var alla fotostopp belamrade med försäljare vilket drog ner intrycket lite. Veronika handlade på första stället vilket visade sig bra då vi med gott samvete kunde motivera alla våra nej tack med att vi redan köpt grejer.

Utmed västkusten söderut slingrar sig vägen först genom bananplantagerna och sedan genom regnskogen. Uppför och nerför, hårnålskurva efter hårnålskurva. Vägstandarden rätt usel med håligheter så det gäller att inte ha bråttom. Tiger med vana körde lugnt och behärskat.

Målet var att komma till Soufriere och titta på Grand och Petit Piton, två bergstoppar vid en vulkan, samt utforska området däromkring. När vi kom dit var klockan över 12 så vi tog lunch direkt med magnifik utsikt vid havet med topparna i bakgrunden. Sen ett bad i havet på den svarta stranden. På stranden blev jag erbjuden att köpa ”ganja” och barn kom och tiggde pengar så kändes inte jättetryggt men på restaurangen var allt lugnt och Tiger vaktade våra grejer medan vi badade. Men vi skyndade oss vidare.

Nästa stopp blev botanical garden. Vi hade missuppfattat det och trodde man kunde bada där och sagt till Lisa att vi skulle bada i vattenfall, som i en dusch. Väl där visade det sig att de stängde kl 3 och vi inte skulle hinna bada. Lisa blev jätteledsen och sa: ”Pappa, det kommer tårar”. När vi väl kom till vattenfallet visade det sig att det var förbjudet att bada. Själva badet var små pooler som fylldes från varma källor. Jag hörde knappt nåt om Tigers guidning i trädgården för Lisas alla frågor om vattenfallet men det var fint att vandra omkring i buskaget.

Tiger hörde Lisas vädjan om vattenfall så vi åkte till ett annat ställe där man faktiskt fick bada i vattenfallet. Måste varit det vi blandat ihop. En liten entrépeng senare kunde vi bada och som Lisa sa, ”det här är som en jättedusch, större än den vi har hemma”. Lisa vågade sig inte in i ”duschen”, rädd för vatten på huvudet men både jag och Veronika gick in i det härliga, mjuka och svala vattnet medan vi turades om att hålla Oskar på land. Det gjorde lite ont att stå mitt under men häftig grej att göra.

Sen åkte vi vidare till vulkanen. Det var över 200 år sedan den exploderade men det bubblar fortfarande i svavelkällorna. Vi fick en kort guidning (guiden hoppade in i vår bil) och stannade vid ett informationscenter där de visade en film om området. Det var svårt att hänga med på vad som sades då Oskar stod och dansade till musiken i filmen och roade alla. Efter det badade vi i varma lerkällor. Oskar satt kvar i bilstolen och klappade händerna. Sen var klockan sen och dags att åka hem. Lisa somnade på fem minuter och Oskar inte långt senare. Tillbaka över slingriga vägar fick vi se huvudstaden Castries i nattljusen (solen går ner strax före 18 på kvällen). Innan vi var framme på hotellet gjorde vi ett kort stopp på macken för att köpa lokal rom.

Kvällen vart sen. Väl tillbaka på hotellet gick jag och Lisa och köpte pizza. Vi gjorde inte om misstaget att gå till hotellrestaurangen och betala dyrt för mat vi inte kunde njuta av. Veronika och Oskar fick vara hemma och börja packa. Klockan vart närmare elva innan vi var klara och Lisa var fortfarande vaken tittandes på YouTube för att hålla sig lugn.

Hade gärna stannat nån dag eller två till på St Lucia för att bada och bara ta det lugnt men vi har fått se mycket av ön och samtidigt bada mycket. Hotellets läge vid stranden var oslagbart så det hade varit sjysst att utnyttja mera. Men imorgon bär det av till Guadeloupe där mormor Urve ansluter.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *