I söndags gjorde vi ett nytt försök att besöka vattenfallet Cascade aux Écrevisses. När vi åkte förbi där i torsdags var det överfullt på parkeringen. Den här gången var vi på plats vid 9 och då var det betydligt färre bilar. Dock märkte vi nu att det var hög ruljangs på bilarna, så väntade man bara lite så blev det ledig parkering.
Vattenfallet låg några minuters promenad bort på en gångväg som tom var rullstolsanpassad. Det var många andra turister där, inklusive ett antal turistbussar, men vi var i princip de enda som badade. Det var friskt och klart vatten och jag hade gärna hängt kvar där länge.
Nästa stopp var Maison de la Foret. Här fanns flera vandringsleder att välja på. Vi valde en som var uppskattad att ta 45 min. Med två barn tar det dock alltid mer tid. Lisa går/springer väldigt mycket själv, men inte alltid åt rätt håll.
Vi har med både bärsele och bärsjal och tanken var att ta Lisa i selen på ryggen och Oskar i sjalen på magen (olika bärare). Men Lisa har gått väldigt mycket själv eller suttit på Johans axlar. Jag tycker att O kommer närmare kroppen = bättre belastning i sjalen men han rör sig så himla mycket så knuten måste göras om hela tiden. Därför tycker jag att selen är enklare.
Oskar ammar väldigt mycket när det är varmt. Han tar ju inte heller napp, så jag är hans napp. Tur att jag är bra på att amma i selen. Den här gången snuttade han i princip hela vandringen. Först 1h, ända tills vi tog en fikapaus och gick ner till forsen.
Det var inte långt från stigen men regnskogen är så tät, så vi såg inga andra människor under tiden vi var där (1,5h). Vattnet var inte särskilt djupt men det var skönt att bara sitta på en sten och låta vattnet rinna över en. Barnen plaskade också i vattnet och ingen av oss ville gå därifrån. Även på väg tillbaka till parkeringen (45 min) snuttade Oskar konstant.
När vi skulle åka från parkeringen fick Johan motorstopp i ett litet dike vi skulle över. Efter det började en varningslampa att lysa och en text sa att vi skulle justera lufttrycket i däcket. Johan gick ut och sparkade lite på däcken men kunde inte se något konstigt.
Så vi svängde av mot en utsiktspunkt och in på en smal slingrig väg. Här syntes tydliga spår av orkanen med nedblåsta träd och träd i sluttningar med blottade rötter, som nog inte behövde så mycket för att de skulle tippa. På ett ställe såg det ut som att de hade fått gräva fram vägen.
Efter utsiktspunkten åkte vi söderut mot Malendure. Nu började det låta konstigt i höger framdäck. Det är mycket som är skruttigt med den där bilden så det tog ett tag innan vi fattade, men när vi stannade var det uppenbart att vi hade fått punktering. Ingen luft alls i däcket. Tur att både mamma och Johan är bra på att byta däck, eftersom att jag inte är det. Jag försökte istället ringa Hertz, men det var ingen som svarade. När jag pratade med dem nästa dag var de dock lite upprörda över att vi hade bytt däck själva. Det fick man tydligen inte göra.
På Malendure köpte vi crepes och badade på stranden som var svart från vulkanaska. Lisa lekte med en liten flicka, och även fast de inte kunde prata med varandra var hon glad att ha en lekkamrat.