I kyrkan ville vi gärna behålla det traditionella men samtidigt sätta vår prägel på vigseln. Kyrkan gav oss standardformulär 1A för hur en vigsel går till men vi kunde tweaka till den hyfsat mycket på egen hand. Psalmerna, ”Den blomstertid nu kommer” och ”Vi lyfter våra hjärtan” var vi överens om tidigt att vi ville ha. Sedan var det sång, dikt, in- och utmarsch. Jag har aldrig lyssnat så mycket på orgelmusik som det senaste året och fått upp öronen för hur fantastiskt detta instrument är. Till slut bestämde vi oss för klassiska Mendelsohn före Wagner som inmarsch. Louise, vår tärna, fick äran att citera bibeln och marskalk Christoffer fick läsa Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” som slutkläm på själva vigselakten.
Så skimrande var aldrig havet
Och stranden aldrig så befriande,
Fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
Som när du gick vid min sida
Mot solnedgången, aftonen den underbara,
Då dina lockar dolde mig för världen,
Medan du dränkte alla mina sorger,
Älskling,
I din första kyss
Jag hade länge funderat på att skriva en text till Veronika men funderade också på hur den skulle förmedlas. Till församlingen i kyrkan sa vi ingenting mer än löftena och jag försökte att hålla mig borta från att hålla tal på bröllopsmiddagen. Så under vinterns kalla kvällar (och en och annan morgon) när Veronika sov sött med gravidmagen så skrev jag ihop en egen text till ”When you say nothing at all”, ledmotivet till min favvofilm bland romantiska komedier, Notting Hill. Med hjälp av Mila, Christina och Petras arrangemang blev slutresultatet fantastiskt och det kändes väldigt bra att på detta sätt säga vad jag känner.
Det är härligt hur du får mig att må bra
Med dig vid min sida blir allt som det ska
Jag har försökt, men kan inte förklara
Vad jag känner när du är mig nära
Ditt leende visar allt det du känner
En livstid tillsammans, vi är mer än vänner
Om jag skulle falla så fångar du mig i din famn
Jag känner mig trygg, när du säger mitt namn
När omvärlden brusar och tränger sig på
Är du där och tar hand om allt som känns så
Låt oss idag, inför gästerna här
Visa upp hur stor vår kärlek är
Ditt leende visar allt det du känner
En livstid tillsammans, vi är mer än vänner
Om jag skulle falla så fångar du mig i din famn
Jag känner mig trygg…
Ditt leende visar allt det du känner
En livstid tillsammans, vi är mer än vänner
Om jag skulle falla så fångar du mig i din famn
Jag känner mig trygg, jag älskar dig
Veronika är ju, till skillnad från mig, stort Kent-fan. Texten till ”Dina andetag” är fantastiskt fin så jag hade inget emot att vi använde den. Att sen få höra den framföras av Veronikas vänner gjorde mig alldeles rörd och jag fick hålla igen där uppe på altarscenen (inte bara blommorna fick mig att snörvla).
Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag
Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit
Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag
Vad vore jag
Utan dina andetag
Video av David Asplund
Ja, och så utmarschen då. Vi ville hitta på något eget, nåt som är lite oss. Som sagt, YouTube gick varm på orgelmusik men inte mycket föll min käresta i smaken. Men till slut hittade vi en finne som lirade MacGyver så himla bra. Men kunde en kantor i Jämtland fixa det? Knappt fyra veckor innan bröllopet fick vi namnet på kantorn, Ingvar Bergner. Jag lite försiktigt försökte mjuka upp och bearbeta honom och han lyssnade. Till slut droppade jag att, ”men typ MacGyver, kan vi göra den som avslutning”? Då tände han till, ”det är en utmaning jag inte kan säga nej till” 🙂 Och som han satte den, helt underbart vilken skön slutkläm det blev!
Video av Daniel Granlund
En high-five på det och tack alla i kyrkan för fantastiskt arrangemang!
