Idag vart det en lite längre utflykt. Vi lyckades komma iväg vid niotiden och tog sikte på vattenfallen vid Basse-Terres sydöstra del. Det finns inte så många vägar att välja på så vi körde söderut och svängde sedan av på D23, Routes De La Traversee, som gick rakt över berget och skulle vara sevärd. Kurvigt och backigt men ganska välvårdad väg, vackert var det att köra genom regnskogen. Vi hade nåt stopp planerat men tyvärr belamrat med turistbussar och bilar så vi åkte vidare. På andra sidan ön var det mer trafik men också större vägar. Vi tog ett kort stopp på destilleriet Longueteau där vi fyllde på romförråden innan vi åt lunch strax innan stigningen in mot vattenfallen. Lisa fick den största hamburgaren jag sett, till omkretsen iaf.
Vattenfallen Chute de Carbet är ett av Karibiens mest kända naturliga besöksmål. De består av tre vattenfall, det första är 115m högt, det andra 110m och det tredje 20m. Det sägs att Christoffer Columbus såg dessa från havet och gick i land för att leta färskvatten. De två första kommer man åt genom att köra uppför en smal väg till ett visitor center. Knöligt tyckte vi för vår bil men turistbussar och diverse småbilar tog sig upp dit så då borde vi väl också klara det. En symbolisk summa senare kunde vi till fots promenera till det andra vattenfallet. Det var en väl preppad och säker promenadstig om än krävande till viss del då det gick mkt upp och ner genom regnskogen. Lisa gick själv hela vägen, full av energi efter att suttit still hela fm. Efter drygt 30min var vi framme vid utsiktsplatsen för att skåda det höga vattenfallet. För att komma till det första vattenfallet fortsatte vandringsleden men den sträckan var betydligt längre och sämre preppad så vi gick tillbaka och tog en annan led istället.
Vi åkta tillbaka ca 10min och siktade in oss på en led som gick runt sjön Grand Etang. Ca en timme skulle promenaden ta. Lisa trampade på även om tröttheten i humöret började märkas. Oskar hade lite svårt att komma till ro han också. Regnskogen var riktigt häftig att se med alla de olika träd och växter. Lianer hängde ner och ”stryparträd” växte upp på andra träd. Fuktigt var det men inte för varmt. I sjön hördes många fåglar och det fanns en ponton man kunde gå ut på för att studera dessa. Vi kom till inloppet vid sjön och för att passera det var vi tvungna att vada. Veronika hade Oskar på magen och jag tog Lisa på armen. Vattnet varmt och skönt men stenarna lite vassa. Lisa blev lite otålig så hon fick sitta i bärselen på ryggen på mig därefter och Oskar hängde i bärsjalen hos Veronika, Urve fick ta ryggsäcken. Det syntes tydliga spår efter stormarna med många träd som vält med gigantiska rotvältor. Det syntes egentligen överallt där vi åkte eller promenerade genom regnskogen. Denna lede hade de iaf gjort tillgänglig igen och det gick bra att ta sig fram men jag vet inte om jag skulle sätta ”easy” som svårighetsgrad. Drygt två timmar tog det för oss och med 20m kvar till bilen öppnade sig himlen och regnet kom. Vi rusade till bilen och klarade oss från det värsta (när det regnar i Karibien så kommer allt på en gång utan några ”fördroppar” men det försvinner också lika fort).
På vägen tillbaka körde vi en liten avstickare förbi Allée Dumonoir. En väg som kantas av höga palmer. Utmed vägen fanns också några utegymsgrejer så det var många som sprang och cyklade här. Bakom oss såg vi sol gå ner bakom vulkanen och det såg ut som det var eld som kom ut ur den. Mycket vackert.
Det blir mörkt snabbt och redan före kl 18 så vi rullade på hemåt i dagsljus så länge som möjligt. Det blir verkligen kolsvart här och vägarna är slingriga. Trottoarer är obefintliga och finns det några så står det bilar parkerade på dem. Fotgängare syns inte så man måste vara mycket uppmärksam. Det blinkas sällan i korsningar och blinkar de så förstår man inte varför, ljusen är inte alltid på heller, inte ens på kvällen/natten. Hastigheten är efter bästa förmåga verkar det som men det är oftast väldigt mycket trafik på vägarna så svårt att få upp någon högre fart. Det spelar ingen roll när man är ute och kör, det är alltid väldigt mycket bilar ute på vägarna och vägnätet klara inte av den belastningen så bilköer har vi blivit vana vid. Här måste vi tänka till då vi ska lämna tillbaka bilen och sen hinna med flyget på tisdag. Bilen vi kör är en skruttig Citroën som inte är särskilt rolig att köra. Det är ofta som jag måste lägga i tvåan och ibland tom ettan för att komma över ett krön och den skramlar och låter. Fransk kvalité antar jag. Rymlig för hela familjen plus mormor är den iaf och vi känner oss trygga på vägen trots mörka och slingriga vägar.
Vi avslutade kvällen med vår första middag i Deshais. Byn består i princip av en gata och restaurangerna ligger så man sitter och äter vid det kluckande havet. Charmigt och inte hetsigt på nåt vis. Efter maten blev det obligatoriskt dopp i poolen för samtliga. Inte missa en baddag i November var det ju!