Det blev totalt fem nätter för oss på Martinique, och även fast det första intrycket av ön inte var så gott så var det verkligen en ö vi alla tyckte mycket om, och gärna skulle stannat längre på. Huvudstaden Fort-de-France, som med sina ca 90 000 invånarna är en av de största städerna i Karibien är däremot ingen favorit.
Att det blev stressigt att lasta av all packning vid hotellet och att jag stängde bildörren i huvudet på mig själv är helt vårt/mitt eget fel.
Han som jobbade på hotellet var trevlig och pratade bra engelska, men hotellet var riktigt sunkigt och i vårt rum fanns bara en, ganska liten, dubbelsäng. När jag påpekade att vi hade hyrt ett trippelrum kom han in med en skruttig extrasäng. Nåväl, vi skulle bara sova här en natt och det var nära till morgondagens färja. Jag och Johan halsade det sista vinet ur flaskan vi skulle druckit på båten. Det har inte blivit många vinkvällar på tu man hand efter att barnen somnat. Men eftersom vi inte hade någon lust att bära flaskan nästa dag så fick den avslutas.
När vi tittade på kartan för att se varifrån vi skulle ta båten nästa dag upptäckte vi att det fanns en Europcar bara runt hörnet. Det var alltså helt onödigt att Johan fick stressa iväg till flygplatsen om vi hade vetat det lite tidigare. Vi hade dessutom sluppit en dyr taxiresa tillbaka från flygplatsen.
Nästa morgon kliade det lite överallt och när vi tittade på byrån såg vi tom lössen krypa omkring. De andra klarade sig rätt bra, men mina ben var helt rödprickiga.
Vår båt till St Lucia gick 13.15 så vi hann med en liten promenad i stan först. Vi hade tänkt besöka fortet men då var man tvungen att gå på en guidad rundtur och det hade vi inte riktigt tid med. Lunch hann vi iaf äta fastän det blev lite stressigt. Och barnen fick gunga lite.
Vi hade också fått mail från HomeAway om att vår betalning hade återbetalats. Oklart varför. Vi kollade kontoutdragen och mycket riktigt hade de pengar vi äntligen fått iväg betalts tillbaka. Ringde HomeAway som inte alls kunde hjälpa utan bara hänvisade till uthyraren. Några mail senare fick vi istället ett franskt kontonummer att betala till. Försökte ringa internetbanken men blev bortkopplade, så ringde mamma och bad henne fixa det. Fick då veta att morfar var väldigt sjuk. Mamma tyckte inte det kändes helt bra att åka men trodde inte att morfar ville att hon skulle stanna hemma för hennes skull.
Nu var det dags för oss att släpa iväg alla våra saker till färjeterminalen för att ta en båt vi hört mycket hemskt om. Mannen på hotellet sa tex att han åkt den två gånger och att det räckte. ”Aldrig mer!” sa han.