Vi landade på Martinique ganska sent på lördagkvällen. Barnen var gnälliga och det var varmt och fuktigt. Det gick rätt snabbt att komma igenom passkontrollen och få ut bagaget men sen började problemen.
Martinique tillhör Frankrike och är även en del av EU. Franska är alltså det officiella språket, och precis som i Frankrike är det många som inte kan eller vill prata engelska. Medan Johan kämpade med att göra sig förstådd i biluthyrningsdisken försökte jag lugna en hungrig Oskar som skrek, och en väldigt uppspelt Lisa, som bara ville springa iväg.
Till slut var alla papper klara och vi gick ut för att ta minibussen till hyrbilsstället. Det var mycket folk och när bussen kom såg jag till att jag och barnen snabbt kom på medan Johan tog hand om packningen. Det var trångt och inte långt att åka så jag bestämde att strunta i bilstolarna, vilket jag hade jätteångest för sen. Oskar satt i bärsele på min mage och jag spände fast mig själv innanför honom (har läst att man absolut inte ska spänna fast både sig och barn i samma bälte eftersom att man då vi en krock mosar barnet). Lisa fick bälte runt midjan. Alla var inne i minibussen, utom Johan – det var fullt! Så de lastade av vårt bagage och sa att han fick ta nästa buss. Damen bredvid mig menade på att det fanns plats mellan henne och Lisa, annars var det ingen som reagerade på att de delade upp den enda barnfamilj som var med. Eftersom det inte fanns bälte för en till fick han inte åka med. Vi borde ha gått av och väntat med Johan, men jag var helt slut efter att äntligen ha fått in oss och tänkte bara att vi måste kunna nå varandra så jag kastade ut min mobil till Johan, eftersom Lisa hade hans.
När jag kom fram och skulle hämta ut nyckeln meddelar damen att jag får barnstol av hennes kollega vid bilen. Lyckas då förstå att de tagit betalt för barnstol ändå trots att Johan flera gånger sagt att vi hade med egen och tom pekade på den. Det gick inte att ändra nu utan de bad oss reklamera via e-post. Ekonomiskt spelar det väl inte så stor roll. Tror det var 17 euro. Men vi var också lite rädda att de skulle fakturera oss igen för att vi sen lämnar tillbaka bilen utan barnstol. Och också typiskt. Känns som att fransmän och martiniquer vill missförstå om man inte talar franska.
Vi hade väldiga problem att få fast Lisas stol och Oskar skrek så jag fick sätta mig och amma i en varm bil.
När vi äntligen var redo att åka följde vi pilarna mot ”Sortie” och kom till en stängd grind. Fick backa tillbaka och visas ut en väg där vi måste köra förbi en förbudsskylt.
Det var inte ett bra första intryck vi fick av Martinique.
Men bilresan till vårt hotell Cayalines på södra kusten gick snabbare än planerat och när vi kom fram var receptionen fortfarande öppen (trots att de egentligen skulle ha stängt och meddelat oss att de skulle lägga fram nyckeln). Johan blev runtvisad medan jag väntade med barnen i bilen. Han kom tillbaka och sa ”Det här kommer att bli bra!”, så vi gav Martinique en andra chans.